Jag tänker inte sticka under stolen med att det ibland kan vara en pest att resa ensam med två barn. De bråkar nämligen även på semestern. Har ni hört något så galet? Precis så var det den här första dagen på Mallorca, jag kände mig inte som världens härskare när jag klampade hem genom Palma med ett skrikande barn i hälarna. Är man ensam blir såna situationer självklart lite tyngre, för du har ingen att lasta över på.

Men så är det ibland, även hemma. Vem säger att livet är annorlunda bara för att man är borta? Kanske var det inte så konstigt heller, eftersom vi anlände med den där taxin klockan ett på natten, i mörker klättrade de alldeles för många sneda och vinda trappstegen upp till vår lägenhet i vad som kändes som ett övergivet kvarter. Och sen sov alldeles för dåligt på det eftersom jag inte listade ut hur ac:n funkade. Sjöblöta. Det här att anlända på nätterna – jag måste sluta upp med det. 08082016-IMG_268708082016-IMG_268609082016-IMG_2720
Den där förmiddagen i alla fall, när allt bara brast för en stackars Lillasyster. Då retirerade vi till lägenheten för en stund. Lagade lite lunch (hej pastapåsar som jag älskar er!), lät henne sova av sig ilskan. Sen gav vi oss på’t igen. Och igen och igen. För bara för att det går åt skogen första gången behöver ju inte betyda att det gör det igen. För det gjorde det inte, faktiskt inte alls på resten av veckan – trots att jag snittade på nästan 20 000 steg om dagen. Ni kan ju ana vad det innebär för små barnsben. 09082016-IMG_2736 09082016-IMG_2749
Fast alltså, när den lilla sen marscherade rakt in i en lyktstolpe med en kåpa på sig och hela ögat svällde till då var jag beredd på ännu en storm. Istället konstaterade hon smärtsamt att en glass kunde kanske hjälpa. 

4 thoughts on “Om osämja på semestern

    1. Alltså, barn är inte alltid kul. Speciellt inte när man reser själv med dem. Men det är ju också livet, så jag tar inte så himla hårt på det.. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *